1. Nar Alver Sina Runor Sjungit
Solmarkets br1adfang nu star Vid storskog och rimholjda snar Kom! Syster och broder fran lid Nu stundar en alvehogtid
En gatfull slakt I daggkapa skrudad Av skymningen vackt Ur mossan som dess hemvist tackt
Nar alver sina runor sjungit Fran asar, utover fald Och pa frostom vaxtbadd sprungit Med odets harold Skola odemarken viska Fran trolldomskallans brost Sasom nordavindar friska Med en sarogost
Hostmoln flyr I bradstortad resa Over karrlagg och myr I, av trolltyg omstralat aventyr
En rikesfamnande syn Beskadad av stjarnblick fran skyn
2. Svaltvinter
Den birfilande snostorm vid herkuliska uren Over iskront gransrygg i ursprungsmakt Fran bergryggens skulderblad hors naverluren De klagande toner i svaltande trakt
Med hungerns sorgevagnar som slapande ok Utmarglade, halogda, med bukar som ramnar Nybyggaroden insvepta i vinterns dok Dar ovadret skovlar och ruiner efterlamnar
Vavtatt ar snofallet som ger en matt belysning Kylan forkunnar sin harskarratt Nu fodan har sinat, allt kanns som en feberrysning Det gnager i sjalen hos fjallbygdens att
Livslagan falnar for omaltig nod "Ett kungarike, for kott och brod" Fran korpboning hores hanskratten Sa sakteligen narmar sig polarnatten
Och fjallskred avlas vid topparnas fasten En dundrande harsmakt i rasande fard Byns undergang, och lavinen ar sjalva offerprasten Och drivornas fangsel dess altarhard
Frosttronade de domnar Till griftlig stillhet de somnar
3. Under Norrskenets Fallande Ljusspel
Likt manghovdad gronskimrande orm Ringlar sig fargpraktsdragen Over tindrande stjarnbilders glitterspel Fran sprakande ogon i lonnlig kropp De dunkla behagen Nu faller sin bage vid himlens sel
Dess tveeggade tunga slukar alstringskraft Fran en nebulosa Den ymniga tjusmakt i nattens skrud Ett strafang som synes ut att omsa skinn I aldrad prosa Ar sagoelden ett forebud
Skuggor ila under gloden Blandade av skenets fard Beskadare av levnadsoden Flamma over hem och hard Lagor hugger ned mot marken Ormlik skepnad i skyn ar stadd Nu glanser frost om furobarken Mot stammar skenet satt sin gadd
Det ljungar och blossar fran huvnden nio En pulserande rytm fran ljusspelets brio
Over nordiket malas den trolska skimar Den glittriga dimrok ar dess konstnar
4. Manskensman
I gnistors regn binds en krans En cirkel sluten av stjarnors glans Fran fjarranhet, fran dunkel sfar I tockenvirvlarnas atmosfar Nu rider de fran pol till pol Mot rymdens tinnar, mot slocknad sol I molnens huld, blott fjarran an De hogtidsmantlade manskensman
Med spand bage och blankande dolk Dessa luftgudar fardas over himlens lykta I nattens klang, den oforstallda tolk Langs vintergatans bana ses de flykta
Eldkvastar fran valnadshast "Beinga till oss, din hedersgast" Han som over manen styr Och stormorkesternas uvertyr
Likt blodfargad rubin Ar manskensmannens blickar Med lomska solvargsgrin Langs himlakartan de drar De bar pa nattens arv Som smeksamt oss bestickar I andlost tidevarv Hor! Varldsalltets fanfar
Fran Orions balte de drar sin banestav Och nedstiger mot granskogsbrynen Sen urminnes tid de vevat jordens nav Fran stjarnfirmamentet skankt hembyggdssynen "Och ridande gladiatorer mot skyn ater lyfte De aro formorkade solskensandar med det hogre syfte"
5. Odemarkens Son
Vid attelkullans horg, i sangarmod och dyrkan Av jordpuls bliver adlad en avskorlig vildmarkskung En urtidskraft nu skanker den slagfardiga styrkan Till vist och myrar med aska uti hjartat Dimmans foljeslagare trader pa florygg skor Han skadar skandad mark, nu sinnet bliver svartat En sjalaklagan starkare an jattars kor
Odemarkens son - fran majestatiska nord Odemarkens son - svor en ed till sin fosterjord Odemarkens son - med stormens rost hors hans strof Odemarkens son - omskaldad naturfilosof
Resan fortskrider, ledsagad av sin egen skugga Over stenbackar och rosen mot fjarran horisont Frihetsgill i sjalen, men medlen aro njugga Fast rikedom ar vyn, och fodan i hans naverkont
For langvaga vindar och regnbagens harmoni I vordsam bugan Han tamjer dess vassen med folflig magi Dar klippblock ar sjalvaste sockenstugan
Lavformationer pa halstam och rot En fagnad monumental Eldfasrningsboner invid bergets fot Hors i hans madrigal
Odemarkens son - hoglandets profet Odemarkens son - besitter utmarkens hemlinghet Odemarkens son - vid attekullarnas horg Odemarkens son - han ar omnamud som Vintersorg
7. Offerbacken
I backfaran ivrigt tumlar du, djarva vag Skogens pulsader pa statligt strovartag Med spelglittrande kammar du strommar pa lyss och lur En fornvarldens gudom, en porlande trubadur
Vid dimomsvept furnskogs blothall I hamnelsens rus Ett blandverk av gudomen fridsall I samklang med frojdsamt brus
Vattenstipade blindklippor i ditt djupsvarta svalg Tackta utav boljors krig, dess vildsinta batalj Offerbacken, magiska virvlande ikon Mitt vordnadstenken ar urtidsriten jag haller vid an
Vid dimomsvept furnskogs blothall I hamnelsens rus Ett blandverk av gudomen fridsall I samklang med frojdsamt brus Du sangare omson lugn och od Klar, frisk och kall Nordrinnande invid stenstod I viskande forsar och fall
8. I Den Trolska Dalens Hjarta
Det gnolande skydrag svavar tungt Genom barrbaltens morka sal En dryadlik stamma som massar lugnt Under arans gronskande symboler De aro markens vaktare i ursprungets dal En furobrodraskara konungslig i aftonvind sval
Under eder skygd, min tanke leds av friden I den trolska dalens hjarta Ulvars skona bygd, mitt hem i skymningstiden Den trolska dalens hjarta Enlaglandsmark sa barnafrom Den trolska dalens hjarta Frojdens tempel och helgedom Den trolska dalens hjarta
En ljungbeskrudad gruktbar skogsterrang Emellan bergsidors prakt For vila erbjuds mossprydd sang Dar silverback melodiskt leker Allt aro ett sprakror av fullbordandets hoga makt Och korpen i skyn en gatfull skald pa senkvallsjakt
|