Энциклопедия

1. Rundans

Skugglika Skapnader dvaler i sin sjal
Til grymvulna nattens tral, och rundansen går
For sagen de baro syn, sovda av trolldomsord
Sprungna från underjord, rundansen går



2. For Kung Och Fosterland

Sjalafrander, norden rungar
Vapenbroder vid Svea strand
Stridskamraters kamprop ljungar
For upphojd kung och fosterland

Ett harnadståg svor ed
I tatt uppslutna led
Till den adla hembygdsprakt
Till moder jords omdromda trakt

Från korpgudsarans borg
Och norrskensrikets horg
Trofasthetens frejd
Gots i brost for strid och fejd

Med obild eldsblick de betrakter
Hjaltelandets offerbål
Den sammansvurna haren vakter
Vattebrynet med blodormsstål
Nu servissa lag
Til taktfast trummas-slag
Styr stolta Naglfar
På vikingsfard de vreda drar
I djarva stormas fång
Fylld av tordonsång
Av forna gudar kront
De, som ledstjernan utront

Nar fiende fallit, varhelst de an finnes
Konungen kallar mannarna till
Nar norden omnamnes, smarta minnes
Ty bloddrankta bredsvard ar vart sigill
Ett harnadståg svor ed
I tatt uppslutna led
Till den adla hembygdsprakt
Till moder jords omdromda trakt

Från korpgudsarans borg
Och norrskensrikets horg
Trofasthetens frejd
Gots i brost for strid och fejd



3. Vildmarkens Fortrollande Stammor

Utmed brådkalla rannilars fors och fall
Yrvadrets svepduk i andaktsfull ton
Jokelsnons smaltflod silar liv ur iskristall
Med stormfylld ande i vårfard mot mon

Med frihetstrånad och kampande vid vittringsblock
Likt arbar falk som skramts på flykt
Solen forvandlar nu ytan till ett smyckat lock
Snart återstundar den prakt som var forryckt

Backarnas symfoni
Vildmarkens fortrollande stammor

I naturens alla riken, svavar tonsvall spelmanslikt
Ett dampat brus som stammar ur skymningstidens spel
En cykel tusenårig, en allmakt som ej annu svikt
Dar karnsund furskog nars av myråns sel

Med frihetstrånad och kampande vid vittringsblock
Likt arbar falk som skramts på flykt
Solen forvandlar nu ytan till ett smyckat lock
Snart återstundar den prakt som var forryckt

Den giljande forsen porlande fri
Hor! Vattenorgelns trollmelodi

Med frihetstrånad och kampande vid vittringsblock
Likt arbar falk som skramts på flykt
Solen forvandlar nu ytan till ett smyckat lock
Snart återstundar den prakt som var forryckt



4. Till Fjalls

Trådgransens lovsal i brandgul skiftning flammar
Hosten uppvaknar att galda livets lån
Branternas sagosyn min torstiga sjal nu ammar
Nerover ormlikt ringlar sig ån

Tungt jag uppfor stråva blint i senskymningsblåsten
Vid bergvaggar maktiga som en valdig katedral
Nordstormens anderdrakt återfoder frosten
Dar klipporna bildar den morka tempelsal

Till Fjalls, Till Fjalls dar storm mig fammar
Till Fjalls, Till Fjalls vakad av ramnar

Mot himlabrynet avtecknas fjallets brodrahojder
Snosmyckade toppar likt tinnar och torn
De ståtar upp mot skyn nar drangsol lyser nojder
I den stiglosa utmark ljuder fullandningens horn

Till Fjalls, Till Fjalls dar storm mig fammar
Till Fjalls, Till Fjalls vakad av ramnar



5. Urberget, Aldst Av Troner

I tidsbegynnelsens rofyllda vagga
Det vordnansvardiga obrutna fjall
Av daggstank sirad. Likt en brodraflagga
Dansade grenverk over mossvuxen hall
Sallhet strålade kring urbergets hjassa
Fjarmer ekade dess evighetspsalm
Valljudsvågor i den sjalfyllda massa
Vandlade styrka ur ångest och kvalm

Du har fostrat dalgångens nordansoner
Du sande trollkraft till hjartats vrå
I offerflammeans sken de skymningsboner
Kringrande marken d¨r ditt domme stå
Trollkungens andedrag i ditt innre, tunga
Den skuggrika allmakt i segervand frid
Ditt skal ar hans hans harnesk nar åskskyar ljunga
Han suttit ditt hogsate i andlos tid

Ett horspel av hornblås nu varslar om faran
Nar kristlig betrada din hedna helgedom
En hogtidlig kampsång från sångarkaran
Som bardas for bergets beskyddande gnom

Du skrudad står i den huldrika dimma
Med naken runhall som konungastol
I milda gryningens morgenstrimma
Du, aldst av troner i fosterlandsk nol



6. Hednad I Ulvermеnens Tecken

Nar ulvermånen ånyo står
En tockensloja flatas runt Odens praster
Ordkarg ritsång ohednad når
Från skogbrynets kanter av modstyrkta gaster

Mot stjarnprakt hojs nu mjodfyllda stop
Sermonimastaren akallar vargens tecken
Fadersogat skådar hedninskt dop
Gastabudet hålls vi den kallfriska backen



7. Jokeln

Som en gammal isbelupen drake ligger
Jokeln tung Och vitgronraggig nedfor branten mellan tvenne toppar
Stjarten lindad runtom hogsta
Spetsen, buken spand och stinn
I fjallets kittel, ryggen kront av mittmoranens ås,
Svart och knoglig

Ner mot daln han stracker långsmal nos med rynkigt
Skinn till lappar, vita tander grina dar imellan,
Genom Jokelportens svarta hål rinner ur hans
Gap en lerig strom
Taggig kam på hjassan, morka grumligt grongrå ogen -
Stelt han stirrar over dalen ner,
Trycker nosen vadrar mot
Marken mellan tassarna vars morka klor
Skymta fram ur våt smutsgrå ragg

Småvaxt attling av sin jattestamfar, istidsdraken,
Fader Jokul sjalv - han som strackte stjarten upp
Mot polen ramarna mot blockberg och ural,
Han som over fjall och slatter vrakte sig,
Kralande och valtrande

Han som fyllde hav och sjoar,
Rev med klorna rispor i de hårda hallar
Gnagde klipporna och pressade
Bergen samman med sin tyngd

Ham som skovlade och lade ode sagoskogar,
Grona paradis, blåste med iskall andedrakt bort
Allt som levde, blommande och lyste



8. Isjungfrun

En skepnad som vintern kår
I nattens stjarnaurora
Frostens dotter som fimbulkronan bar
Den isblåa huldra tiga
Svept i slojor vinterliga
En nysnons angel från vitkladd glaciar

Over skarbekronta block i månskensglans
Med hogvalvd barm i lyrisk och dyrkansvard dans
Fjaten skrida fram mot frusen sjo
Dess kristalliska spegel giver bild åt fager mo

Med fridsall rost hon signar
De som under isvind dignar
En fordom sång til varn, en sjalens skold
I nordskogen silvrigt skimmer
I hangdrivor vi frnimmer
Den hednaskona fodd ur Jokelkold

Likt tornerspel mellan frusna sfarer
Gryning ur natt sig tvingar
Stjarnevan, den nakna blekhet
Seglar på alvevingar

Hon åter trader gennom frostportalen
Nar månljus dor for stigen sol
Det gnistrande stoft hon stror
Leder stigen till hennes drottningsstol
Over skarbekronta



9. Asatider

"I friskan storm som kraft mig bringen
Om afton jag skådar huginsvingen
Ett sandebud som starker anden
Vi samlas skall under fadershanden"

Runt hyllingsstenen hålls ett råd av
Belasta man, nu frandeskap fodas
Med eldfangt sinne sitt blod de blandar
Kamparna forbrodras
I hostlig famn går farden fram
Med fackeltåg och fana
Kriarandans krafter har
Praglat deras levnadsbana

Hednaharen leds av Vintersorg
I dagerns bleke over myrar och berg
De tappra hirdman ifrån nordens borg
Med kamagloden rotad djupt i sin marg

De asavigda strava stint nar åskvigg Slå och tordon knalla
Från askgrå sky ett budskap
Hammarslagen nu befalla
Fortorningslusten avlas uti barm
For nya strider
Mot dårskapslaran, ty i fimbultrackt
Skall råda asatider

Hednaharen leds av Vintersorg
I dagerns bleke over myrar och berg
De tappra hirdman ifrån nordens borg
Med kamagloden rotad djupt i sin marg



10. Fеngad Utav Nordens Sjal



Nordstjarnan vandrar min dunkelblåa vy
Naturen slår på sin harpas strangar
Trollelden skar genom bergluft och sky
Upplyser talhed och spirande angar

Fångad utav nordens sjal, fångad utav nordens sjal
Månskensslojor gyller sagolika landskap
Fångad utav nordens sjal, fångad utav nordens sjal

En ogonfagnad som vacker minnet
En tjusarkraft som fjattrar sinnet

Morgondimma tågar med dagg i forbund
Smyger sakta fram under faders granar
Den frommaste dromsyn vid sikttandarns lund
I jordens marg nu kallorna manar

Fångad utav nordens sjal, fångad utav nordens sjal
Månskensslojor gyller sagolika landskap
Fångad utav nordens sjal, fångad utav nordens sjal

Synvidden blidkade min sorgtyngda håg
Nar jag furstliga fjallvarlden såga